112 SOS
Kategori: Babybabbel, Barnsnack, Så jag säger det
Såhär förnämligt har vi bott inatt. Sonen har sovit i "fängelsesängen" och jag och lillasyster har kraschat på en bäddsoffa på Barnkliniken på Länssjukhuset i Kalmar. Det var igår som ungarna lajade på vår inglasade altan medan jag stuvade makaroner i köket då jag hör lilltjejen hosta till. Då har hon under själva altanmattan hittat en tunn frigolitmatta som smular sig bara man pillar på den. Jag har ju nämt ett antal gånger här senaste tiden hur glad hon är för att äta själv med sin flinka små petfingrar. Givetvis hade hon stoppat bitar av denna frigolitmatta i munnen och fått i halsen. En ögonblickssekund senare befann vi oss i det absolut värsta senario jag bara haft mardrömmar om. Med henne illröd stod storebror bredvid mig och frågade om lillasyster ska dö nu. För i helvete ingen ska fan dö bara skrek jag och vände det stackars flickebarnet både upp och ner, dunkade henne i ryggen och stoppade mina fingrar i halsen på henne. Och det bästa är att nu lever hon. Därefter blev det för säkerhetsskull ambulans och övernattning här på sjukan. 12:10 kommer sjuktaxin som ska ta oss tillbaks till landet. Väl där ska den där jävla frigolitmattan ut fortare än fan och därefter ska jag ta mig an de där jäkla makaronerna som står kvar på spisen. Tung dag, men är ändå världen mest tacksammaste mamma.
Ett stort tack till Länssjukhuset i Kalmar för allt såsom mat, blöjor, tvättning av kläder, laddning av mobil och taxi hem. Världsliga saker, men betyder miljoner när man står utan.
